mathildaknutsson

hum. vet inte om det är läge, det är det väl aldrig. men hur som helst så tycker jag att det är lite roligt att formulera mina tankar i ord och vad ni tycker ger jag blanka tusingen i.. läs om  ni vill :)

det är mycket om livet nu känner jag. har jag en kris?
funderar mycket på vad man ska göra. vad gör man med livet, som jag frågade mig häromdagen.. är det detta som är livet?
det verkar som om folk har så mycket inspiration när det kommer till vad man ska hitta på. de pluggar och reser och flyttar hit och dit i världen. vart har jag kommit och vad vill jag? jag känner en molande stress, måste göra något.
   jobbet är bra, men man måste komma längre? eller? när?

mamma fick dåndimpen när jag sa att jag kanske skulle tatuera mig (jag har nog lagt tanken på hyllan nu).
hon höll på att svimma när jag sa att jag skulle flytta utomlands.. (kommer aldrig våga).
får säga att de (päronen) tog flytten oväntat bra. den kom också som en blixt från klarblå himmel. (trodde heller aldrig att jag skulle göra det, men det gjorde jag.)

så vad är det nu för knasigheter som rör sig i skallen? hum.. kärlek. jag har lovat att jag ska sluta vara hönsmamman. mamma åt alla hit och dit, för det vill jag inte. eller? min kropp vill det.
   min kropp och biologiska klocka gör sig påminnd. ( vill du inte höra mer tokigheter så sluta läsa nu!) det känns som om jag liksom vill sätta igång och bygga bo eller så. helt sjukt.
det är inte att jag börjar bli gammal.. men om vi hade levt som djuren i naturen så hade detta varit tiden för barn, om inte ännu tidigare. det är nu kroppen är som mest lämpad, frisk och stark och mottaglig.
   anna var här igår med lilla ellicka. hjälp. glöden i mina ögon tändes. vilken längtan. kroppen vill så gärna. men det stannar nog där. bebis.

det är mycket som påverkar nu. liv och död. liv: fina ellicka, emmelies fina pojke och andra barn som kommer till världen. nu. vackert.
död: unga människor som dör. nu. det är så orättvist.
"vi föds och vi dör, så har det alltid varit", som ronjas mor lovis sa.

mycket som ska hinnas med innan man kommit dit. till döden alltså. men man vet minsann aldrig när den drabbar oss, eller hur. mig, dig eller någon annan. att mista någon nära är det värsta och kan inte ens föreställa mig hur det känns att mista någon som är så nära så...

jaha.. om barn då..  det är ju ohållbart. det förstår jag också. man måste ju ha en hållbar situation. det rätta läget måste dyka upp. det kommer det aldrig att göra. det finns ingen bra tid för barn i dagens samhälle.

bläääh.
detta inlägg tar priset som världens löjligaste inlägg. fy bövelen.
tack för ordet. tjing.
m.